Blundar.
Kategori: Allmänt
Jag vet mycket väl vilken sjukdom Levi har, som vi alla i familjen lever med. Hela tiden, utan paus, vare sig det är dag eller natt. Men ibland eller kanske till och med ofta så väljer jag att blunda.
Nu är Levi snart 5 år, nästa månad, 26/6. Han föddes som en frisk, glad och stor gosse med gyllene hår. Redo att ta sig an världen med sitt ibland svängiga och bestämda humör. Inte kunde vi ana att våran lilla snutt skulle få en sån framtid. En livslång, obotligt och dödlig sjukdom om den medicineras fel eller inte alls.
Han fick 2.5 friska år. 2.5 år utan pump byten, stick i fingret, cgm byten, nej till att leka med kompisar, konstiga blickar, medvetslöshet, nej till att äta hur som helst, ketonförgifting, specialsydda kläder, resurs på dagis, livshotande kramper. Listan kan göras lång. Han fick vara frisk i 2.5 år, sen förändrades allt.
Jag antar att jag har blivit van. Nu har Levi varit sjuk lika länge som han en gång i tiden var frisk. Jag tittar ibland på min 2.5 åriga dotter Tindra och tänker att, så här liten var Levi när han blev sjuk. Tiden fortsätter att gå och även om det är rent ut sagt skit jobbigt så klarar hela familjen av det.
Det sänds en liten mini serie på SVT 2 om diabetes typ 1. Jag tycker det är oerhört viktigt att fler lär sig hur allvarlig denna sjukdomen är och att det är skillnad på typ 1 och 2. Kunskapen är så liten hos de flesta, som den även var hos mig innan Levi fick sin diagnos. Att det faktiskt är en dödlig sjukdom. Obotlig. Att vi föräldrar själva medicinerar för att hålla våra barn vid liv. För får dom inte insulin dör dom. Får dom för stor dos kan även den bli livsfarlig.
Jag vet som sagt mycket väl om att Levi har typ 1 diabetes och vad det innebär. Jag tycker också att det är så viktigt att diabetes får synas i tv rutan så att kunskapen sprids och att förståelsen blir större. Men ibland vill jag bara stänga ögon och öron och inte se eller höra. Jag klarar inte av att se att fler föräldrar och barn har det som vi. Jag vill inte påminnas om att vi också har det så. Att det är oss dom pratar om där på Tvn.
Varje beslut jag tar avspeglas på Levis framtid. Hur länge han får leva. I vilken grad som han kommer att få följdsjukdom av sin diabetes. Jag måste säga med en liten klapp på axeln till mig själv, Marcus och alla andra som hjälper till med Levi att vi kickar diabetesen så hårt för det mesta! Ett hba1c UNDER 50!
Men ibland får man stänga av tvn och blunda. Diabetesen går ju ingenstans, den finns ju alltid kvar den jäveln! Även om man flera gånger om dan visar vart ytterdörren är!
