levisdiabetes.blogg.se

Våran pojk blev som 2.5 åring diagnostiseras med diabetes 1. En sjukdom som man inte ens önskar sin värsta fiende! Det här är våran resa där vi varje dag kämpar för ett så normalt liv som möjligt. Våran kamp mot diabetes!

Prestationsångest.

Kategori: Allmänt

Någon som har haft prestationsångest i skolan inför ett prov? Eller ont i magen innan man fått reda på resultatet. Japp, min känsla minst två gånger om dagen.
 
Varje morgon vet jag att jag måste göra mitt bästa för att Levi ska ha ett bra socker. Visst, han kanske inte mår så dåligt av att ligga lite högt just för stunden, men om 30 år, 40 år. Det jag gör nu påverkar hans livslängd och kvalité i livet. Mina beslut! 
 
Varje kväll går jag igenom hans kurva över dagen. Varje kväll kritiserar jag mig själv och hittar alltid något som kunnat varit bättre. Varje kväll ser jag mina val som påverkat Levi.
 
Varje natt, när jag är så trött och bara skulle vilja sova 1 eller 2 timmar i sträck måste jag gå upp och kolla till Levi. Antingen ge insulin eller druvsocker. En bra natt behöver jag bara vakna och kolla blodsockret. Men även om det är en bra natt så sover jag bara högst 2 timmar i sträck. För jag kan inte ha på mitt samvete att jag är för trött för att inte bry mig om Levis framtid. 
 
Varje dag känner jag sån press på att göra det bästa för Levi. Att försöka förstå hur hans kropp kommer att reagera på det jag gör. Varje dag önskar jag att jag skulle få bära hans diabetes. 
 
Varje timme, minut, sekund. Varje måltid, lek och sömn noga planerad. Att vara förälder till ett D1 barn är att ständigt prestera på topp. För tanken på att överleva sitt barn är inget alternativ.