levisdiabetes.blogg.se

Våran pojk blev som 2.5 åring diagnostiseras med diabetes 1. En sjukdom som man inte ens önskar sin värsta fiende! Det här är våran resa där vi varje dag kämpar för ett så normalt liv som möjligt. Våran kamp mot diabetes!

Plötsligt händer det!

Kategori: Allmänt

Idag åkte vi iväg på kalas till barnens kusin i Göteborg. Som alla gånger det varit kalas så känner jag bara, nej jag vill inte! För jag vet att Levis socker kommer stiga upp i skyarna, kanske inte med en gång men efter några timmar när grädden kickar igång. Eller att han blir låg först för att vi gett honom för mycket insulin i samband med att han springer och leker mycket på kalas.

Men idag! Idag är en bra dag! En bra kalasdag! Halleluja! Jag vet inte vad vi gjorde? Men det gick bra! 

För er andra kanske kalas med tårta och kakor är en rolig stund att se framemot. För oss är det planering, räkning av KH och stress. Det sistnämnda gäller nog bara mig. Jag vill inte säga nej till Levi om han vill ha något på kalas. Tänk er själva, ert barn vill ha en extra kaka, en extra tårtbit. Tänk då att få säga nej när alla andra barn äter. När ert barn är för litet att förstå varför han/hon inte får. Det gör lika ont i mig varje gång!

Men idag gick det bra! Två bitar gräddtårta och mycket lek. Inga kakor fanns och jag glömde helt att fråga min bror om det var för våran skull dom inte hade kakor eller om dom bara ville ha så själva men av vilken anledning det nu än var så är jag så glad att kakorna inte fanns! Mina barn frågade inte efter några kakor utan var nöjd med tårta och att leka med sina kusiner. 

Kalas kommer alltid vara ett orosmoment men ibland går det bra och då får man ge sig själv en STOR klapp på axeln!