En början.
Kategori: Allmänt
Det var i höstas som allt började. En vanlig förkylning som inte ville ge sig. Vi är vana vid långdragna förkylningar pga att Levi har astma. Jag var föräldraledig med våran minsta tjej och Levi och hans storasyster Haley gick 15tim i veckan på dagis. Allt var som vanligt. När det närmade sig jul och all stress smög sig på satte allt igång. Sakta men säkert kom symtomen fram. Som vi till en början valde att förneka, speciellt jag. Levi började dricka väldigt mycket, allt han fick tag i. Detta pågick i några veckor, minns inte exakt. Den sista veckan gick det inte att undgå att något var fel men jag blundade länge. Marcus, Levis pappa började kolla upp symtomen Levi visade, törst och stora mängder urin. Diabetes kom upp. Men det får väl ingen 2 åring tänkte vi.
Jag minns så väl en av de sista dagarna hemma innan vi blev inlagda. Jag och Levi skulle gå ut och åka pulka för det var massor med snö. Han bara står där nedför backen och säger att han inte orkar åka. Jag får en klump i magen och då, innerst inne vet jag att något är fel. Men mamma hjärtat vill inte veta av det. Jag frågar om han istället vill åka vagnen och det vill han så gärna.
Dagen innan nyårsafton ringer vi till Bvc och berättar om våra misstankar. Vi får tid med en gång. Ett litet stick i fingret och våran resa med diabetes 1 börjar. Allt är väldigt suddigt och chocken är stor. Vi blir akut skickade till barnavdelningen på Näl efter ett snabbt besök hos läkaren på vårdcentralen där även dom konstaterar att Levi har diabetes. Jag ringer mamma och säger att dom måste ta Haley för Levi har fått diabetes och vi ska bli inlagda. Lilla syster Tindra är bara 4 månader och helammad så hon måste följa med. Nere på Näl känns allt overkligt, en massa läkare och sköterskor överallt. En massa information som ingen kan ta in. Levi sitter i mitt knä och är törstig så han dricker en Loka som vi köpt på vägen med redan tankesättet om att allt ska vara sockerfritt. Marcus är stark och vad jag minns så klarar han av att hålla sig samman. Jag bryter ihop och börjar att gråta och Levi, Levi han tråkar mina tårar genom att slicka mig på kinden. Den starkaste av oss alla är Levi, både då och nu. Sköterskorna sätter nålar och grejar som aldrig förr och Levi bara snällt ligger på sängen. Han vet nog att han ska få hjälp nu, att må bättre.
Bara av att skriva och återminnas det här gör att jag gråter. Det är otroligt smärtsamt. Men jag behöver det här, ett ställe att minnas och dela med mig av mina tankar och Levis kamp mot diabetes. För ja, det är en kamp. Vi kämpar varje sekund, varje minut och varje timme av dygnet mot diabetes. För att Levi ska få vara ett vanligt barn, för att han ska få ha sin frihet, så att han ska få växa upp som just den han är, våran Levi.
